Recension av ”Stängd gitarr” av Jon Fosse

Jon Fosse nämns regelbundet i spekulationerna kring nobelpriset. Han har skrivit både dikter, romaner, essäer och framförallt dramatik. Stängd gitarr, från 1985, är hans andra publikation och det äldsta av hans verk som finns översatt till svenska (översättningen är från 1988). Fosses prosa tar man inte miste på, även om det ska erkännas att min egen tidigare erfarenhet av den är begränsad till kortromanerna Det är Ales och Sömnlösa. Oftast ingen versal i början av meningarna men däremot då och då en versal i början av ett substantiv som Fosse vill betona. Korta, raka, enkla meningar som inte sällan återkommer gång på gång i boken. Jag vet inte hur många gånger Fosse, likt en refräng, upprepar grundförutsättningarna för den unga kvinna, Liv, som vi får följa dygnet efter att hon låst sig ute från sin egen lägenhet där hennes lille son befinner sig. Hon skulle bara gå ut och slänga soporna men dörren slog igen och hon låstes ute. Men hennes lille son, som i romanen uteslutande benämns som ”ungen”, blev kvar ensam där inne. Liv ger sig iväg för att leta efter vaktmästaren, han bör väl kunna hjälpa henne?

Liv irrar runt och gör också en massa andra saker under dagen. Hon är ångestfylld och lyckas inte strukturera upp en vettig plan för att kunna återförenas med sitt barn, med ungen. Hon hoppas att någon ska kunna hjälpa henne att hitta vaktmästaren men hon famlar utan att våga någon på allvar hjälpa henne. Men kanske servitrisen på cafét vet var vaktmästaren är? Busschauffören? Frisören? Killen på bussen? Vi får veta att hon flyttat in till stan, ensam med ”ungen”. Hon har inget jobb och ingen utbildning. Hennes ansikte är brännskadat och försett med transplanterad hud i flera lager. Hon har erfarit sexuell förnedring. Hennes mamma är folkskygg och lämnar aldrig hemmet, får vi också veta. Och mammans och dotterns konversation karaktäriseras likt prosan av upprepningar av vardagligheter, lite ”god dag yxskaft” så att säga. Det är klart att denna unga kvinna har och har haft mycket emot sig i livet. Att hon agerar irrationellt och till synes obegripligt ska ses i ljuset av detta. Men man kommer ändå inte riktigt underfund med henne. Jag är som sagt ingen expert på Fosse men det verkar vara hans grej ; få eller inga ingående förklaringar eller analyser utan framförallt korta meningar med redogörelser kring det som sker eller har skett gör inte att man kommer huvudpersonen in under skinnet precis. (Betyg: 3/5)

Jag kan inte se att boken finns tillgänglig på svenska i nätbokhandeln men säkerligen begagnad hos vissa antikvariat. Vill man ha ett nyexemplar så har Adlibris den på norska (nynorsk). Sen går den såklart också att låna på närmaste bibliotek även om den sannolikt behöver beställas upp från magasinet eller lånas in externt. Men vänta bara om Fosse får nobelpriset…

Årets bok 2014

I samband med årsskiftet brukar jag göra en del summerande analyser över stort och smått. Jag tycker att det är givande att försöka se de stora penseldragen över ett år som gått – vad var exempelvis det bästa respektive sämsta som hände i livet som helhet under det gångna året. Att summera det som lästs under året är också givande. Man ser hur mycket det blivit både kvalitativt och kvantitativt. Och man får anledning att återblicka, jämföra och kanske också fundera över vad man tycker är allra mest givande att lägga tid på att läsa. Ett tjugotal böcker har det blivit för min del. Jag är alltså ingen kvantitativ bokmal som plöjer mängder av böcker. Men jag inser också att jag inte är en så flitig recensent som jag skulle önska – långtifrån alla böcker som jag har läst har jag skrivit om här. Bland dessa icke-nämnda böcker finns den som jag utser till bästa bok år 2014. Valet var faktiskt ganska enkelt även om jag i min anteckningsbok gett högsta betyg, en 5:a, till ytterligare två böcker under 2014.

Jag gör som nobelkommittén och börjar med motiveringen: En fantastiskt insiktsfull, trovärdig och framförallt vacker illustration av människor och personligheter på samhällets botten och samtidigt en berättelse om en svunnen epok som tidsmässigt dock inte ligger så långt borta.

Kulturmannens utmärkelsen årets bok 2014 går till Sara Stridsberg för romanen Beckomberga – Ode till min familj.

(Finns såklart på t.ex. Adlibris och Bokus.)

Recension av ”Nätternas gräs” av Patrick Modiano

Att läsa en bok av Patrick Modiano lär vara som att läsa ett kapitel i det samlade verk som samtliga av hans romaner sammantaget utgör. Jag är inte i stånd att vare sig bekräfta eller dementera detta påstående då Modiano är en ny bekantskap för mig. Det går inte att förneka att Nobelpriset fyller en viktig funktion för många litteraturintresserade. Visst finns det andra litterära priser som kan få en att få upp ögonen för en författare eller att komma till skott att läsa någon som redan finns på ”att-läsa-listan”, vare sig denna är en faktisk lista eller mer eller mindre strukturerade tankar. Men Nobelpriset är litteraturens svar på motorsportens Formel 1, sprintfinalen över 100 m i sommar-OS eller VM-finalen i fotboll. Ska man se en fotbollsmatch under ett VM-år är valet för många givet. Dock inte för undertecknad – det är dock en annan historia – men om om jag var begränsad till att endast få stifta bekantskap med en ny författare under ett år så skulle årets Nobelpristagare ligga bra till. Bättre kvalitetskontroll finns troligen inte.

Nätternas gräs har nyligen gått som radioföljetong i P1 och avsnitten finns att ladda ner. Att som jag, under mörka decemberpromenader, lyssna på Staffan Göthes behagliga whiskeyröst när han läser denna melankoliska berättelse måste vara svårslaget. Jag kommer att sakna det promenadsällskapet. Jag funderade aldrig över att, som jag brukar göra med dessa radioföljetonger, radera filerna när jag lyssnat igenom dem. Jag tror mig veta att jag kommer att återvända till Nätternas gräs. Och jag tror att jag då kommer att göra nya upptäckter och finna nya dimensioner i berättelsen.

Berättelsen var det ja. Den utspelar sig, som jag har förstått att i princip alla av Modianos romaner gör, i Paris på 60-talet. Eller rättare sagt huvudkaraktären, Jean, minns den tiden och det är dessa minnen som utgör historien. Flickvännen Dannie berättar inte mycket om sig själv och döljer något hon varit inblandad i en tid före deras första möte. Jean vill få grepp om vad som egentligen hände då för över 40 år sedan. Reder då Jean ut det hela då? I viss, för att inte säga hög, utsträckning. Men Nätternas gräs ska ju ses som ett kapitel i ett större verk. För min del blev det ett mycket lovande första kapitel av romanen Modiano. (Betyg: 4/5)

Varken Adlibris eller Bokus har Nätternas gräs tillgänglig i tryck på svenska, dock som ljudbok. Och så finns den för tillfället som sagt uppläst och gratis tillgänglig hos Sveriges Radio.