Alice i underlandet

Var i helgen på Norrbottensteatern och såg ”Alice i underlandet” med min sjuåring. Modern tolkning av den klassiska sagan om Alice som kommer till ytterst märkliga platser. Trots att det måste ha varit svårt att hänga med i allt som sker så satt i vart fall min dotter intresserad och med full uppmärksamhet mot scenen hela föreställningen. Det var fascinerande bara det att iaktta hur alla djur såg ut och hur skådespelarna imiterade deras rörelser och även artmässiga egenheter – egenheter som var klichéartade, men hur ska man annars få till en igenkänningsfaktor? Föreställningen rekommenderas varmt, särskilt om du ska gå med barn mellan säg 9 och 13, men även mogna 7-8-åringar.

Betyg: 3,5 av 5 (utifrån att jag ger den en 3:a och min dotter ger den en 4:a)

”Förändring” av Mo Yan

Självbiografisk roman från 2010 om Mo Yans vuxna liv med tonvikt på den unga vuxenåldern. Det jag mest uppskattar är insikter jag får angående det kinesiska samhället och hur man tänker och handlar där. Den praktiska synen på äktenskapet och hur nobelpristagare Yan kallar sin fru för ”fuling” är det som fastnar mest hos mig. Men också den egennyttiga strävan efter att komma upp sig i det kommunisktiska samhället. Och hur öppen man verkar vara med att jaga materiell standard och materiell status. Känslan är att detta är viktigare i Kina än i Västvärlden. Men det är nog inte det som var Mo Yans ärende med denna bok. Vad han vill säga med den förblir för mig lite av en gåta.

Betyg: 3 av 5

Länkar: Adlibris, Bokus

Kulturmannen blir Bokstaven

Denna blogg har likt många andra bloggar misskötts genom att inte uppdateras. Jag har dock hela tiden känt att jag ska komma tillbaka. Detta sker nu. Jag läser mycket, mer än någonsin, och jag vill reflektera över de böcker jag läser. Samtidigt krävde recensionerna i Kulturmannen för mycket för att jag skulle orka med, ta mig tid, att skriva. Jag tänker nu att recensionerna ska bli kortare, mer rakt på sak. Målet är att skriva något om alla böcker jag läser. Jag kommer också att skriva om böcker jag läst under senaste året. Anteckningar finns i min läsedagbok (pappersvariant).

Anledningen till namnbytet från Kulturmannen till Bokstaven är först och främst att jag tappade den gamla adressen pga inaktivitet. Dessutom känner jag att kulturmansdebatten för mig personligen känns överspelad/uttjatad men samtidigt verkar fortsätta.

Pengarna eller livet?

Förslag om att korta ner arbetstiden viftas enklast bort som vänsterflum. Hur ska samhället kunnat utvecklas om vi inte arbetar? Tillväxt är grunden för välfärd. Men är inte mindre nedlagd tid på lönearbete att likställa med ökad välfärd?

Utgångspunkten på arbetsmarknaden idag är att vi tar ut ökad produktivitet i löneökningar, mer pengar i plånboken. Tänk om man istället fick göra ett val i samband med en lönerevision, tid eller pengar. Får du exempelvis två procent i löneökning så kan du välja mellan två procent mer i lön eller två procent kortare arbetstid. Vet inte individen bättre än staten om denne behöver mer tid snarare än mer pengar?

Nej, stopp nu! Någon jävla ordning får det allt lov att vara också i en röd-blå röra!

Ska man läsa för barnen?

Vi har som tur är aldrig börjat med det där med att läsa för barnen innan de ska somna. Orden är inte mina egna utan de yttrades av en bekant över en kaffekopp i en allmän diskussion om hur barnen brukar somna. Min hjärna tog ett par sekunder för länge på sig för att reagera på vad som sagts. Snart hade diskussionen fortsatt. Detta var tydligen inget att uppehålla sig vid.

Med lite distans har jag konstaterat att det är en på samma gång dum som tidstypisk kommentar. Den är dum eftersom det finns en rad fördelar med att läsa för sina barn samtidigt som jag bara kan komma på en enda nackdel, nämligen att det tar tid. Tid som tydligen kan användas bättre. Där har vi det tidstypiska – vi är rädda om vår tid. Jag skulle säga att det finns få sätt att spendera tiden på som ger en större nytta än att läsa för sina barn. Man upplever någonting tillsammans, något som man kan prata om och relatera till. Det blir (oftast) en lugn stund för avkoppling, vila och samhörighet. Genom detta fördjupas relationen mellan dig och barnet. Det ger barnet insikter och på så sätt utvecklas det. Det ger dig själv insikter i hur barnet tänker och ser på saker och ibland också nya insikter för en själv. Det utvecklar barnets språk. Och så vidare.

Men det tar alltså tid. Din tid.

Dessutom finns en diskrepans avseende ”kostnaden” (tiden det tar) och nyttan. Kostnaden är uteslutande kortsiktig. När du läser betalar du med din tid nu. Nyttosidan är å andra sidan både kort- och långsiktig. Förklaringen till att de som väljer att inte läsa för barnen gör på det viset är sannolikt att de inte beaktar den långsiktiga nyttan utan enbart väger in den kortsiktiga kostnaden och nyttan i beslutet. Att det tar tid väger inte upp att i vart fall barnet får en mysig stund och tycker att det är roligt. Men om man inkluderade också de långsiktiga nyttorna kring språkutveckling, relation, förståelse för andra människor och livet så skulle det sannolikt vara svårt att hävda att kostnaden överstiger nyttan.

Å andra sidan konstaterade ju Keynes att på lång sikt är vi alla döda (”in the long run we’re all dead”). Där har vi det.

Recension av ”Stängd gitarr” av Jon Fosse

Jon Fosse nämns regelbundet i spekulationerna kring nobelpriset. Han har skrivit både dikter, romaner, essäer och framförallt dramatik. Stängd gitarr, från 1985, är hans andra publikation och det äldsta av hans verk som finns översatt till svenska (översättningen är från 1988). Fosses prosa tar man inte miste på, även om det ska erkännas att min egen tidigare erfarenhet av den är begränsad till kortromanerna Det är Ales och Sömnlösa. Oftast ingen versal i början av meningarna men däremot då och då en versal i början av ett substantiv som Fosse vill betona. Korta, raka, enkla meningar som inte sällan återkommer gång på gång i boken. Jag vet inte hur många gånger Fosse, likt en refräng, upprepar grundförutsättningarna för den unga kvinna, Liv, som vi får följa dygnet efter att hon låst sig ute från sin egen lägenhet där hennes lille son befinner sig. Hon skulle bara gå ut och slänga soporna men dörren slog igen och hon låstes ute. Men hennes lille son, som i romanen uteslutande benämns som ”ungen”, blev kvar ensam där inne. Liv ger sig iväg för att leta efter vaktmästaren, han bör väl kunna hjälpa henne?

Liv irrar runt och gör också en massa andra saker under dagen. Hon är ångestfylld och lyckas inte strukturera upp en vettig plan för att kunna återförenas med sitt barn, med ungen. Hon hoppas att någon ska kunna hjälpa henne att hitta vaktmästaren men hon famlar utan att våga någon på allvar hjälpa henne. Men kanske servitrisen på cafét vet var vaktmästaren är? Busschauffören? Frisören? Killen på bussen? Vi får veta att hon flyttat in till stan, ensam med ”ungen”. Hon har inget jobb och ingen utbildning. Hennes ansikte är brännskadat och försett med transplanterad hud i flera lager. Hon har erfarit sexuell förnedring. Hennes mamma är folkskygg och lämnar aldrig hemmet, får vi också veta. Och mammans och dotterns konversation karaktäriseras likt prosan av upprepningar av vardagligheter, lite ”god dag yxskaft” så att säga. Det är klart att denna unga kvinna har och har haft mycket emot sig i livet. Att hon agerar irrationellt och till synes obegripligt ska ses i ljuset av detta. Men man kommer ändå inte riktigt underfund med henne. Jag är som sagt ingen expert på Fosse men det verkar vara hans grej ; få eller inga ingående förklaringar eller analyser utan framförallt korta meningar med redogörelser kring det som sker eller har skett gör inte att man kommer huvudpersonen in under skinnet precis. (Betyg: 3/5)

Jag kan inte se att boken finns tillgänglig på svenska i nätbokhandeln men säkerligen begagnad hos vissa antikvariat. Vill man ha ett nyexemplar så har Adlibris den på norska (nynorsk). Sen går den såklart också att låna på närmaste bibliotek även om den sannolikt behöver beställas upp från magasinet eller lånas in externt. Men vänta bara om Fosse får nobelpriset…

Årets bok 2014

I samband med årsskiftet brukar jag göra en del summerande analyser över stort och smått. Jag tycker att det är givande att försöka se de stora penseldragen över ett år som gått – vad var exempelvis det bästa respektive sämsta som hände i livet som helhet under det gångna året. Att summera det som lästs under året är också givande. Man ser hur mycket det blivit både kvalitativt och kvantitativt. Och man får anledning att återblicka, jämföra och kanske också fundera över vad man tycker är allra mest givande att lägga tid på att läsa. Ett tjugotal böcker har det blivit för min del. Jag är alltså ingen kvantitativ bokmal som plöjer mängder av böcker. Men jag inser också att jag inte är en så flitig recensent som jag skulle önska – långtifrån alla böcker som jag har läst har jag skrivit om här. Bland dessa icke-nämnda böcker finns den som jag utser till bästa bok år 2014. Valet var faktiskt ganska enkelt även om jag i min anteckningsbok gett högsta betyg, en 5:a, till ytterligare två böcker under 2014.

Jag gör som nobelkommittén och börjar med motiveringen: En fantastiskt insiktsfull, trovärdig och framförallt vacker illustration av människor och personligheter på samhällets botten och samtidigt en berättelse om en svunnen epok som tidsmässigt dock inte ligger så långt borta.

Kulturmannens utmärkelsen årets bok 2014 går till Sara Stridsberg för romanen Beckomberga – Ode till min familj.

(Finns såklart på t.ex. Adlibris och Bokus.)

Recension av ”Nätternas gräs” av Patrick Modiano

Att läsa en bok av Patrick Modiano lär vara som att läsa ett kapitel i det samlade verk som samtliga av hans romaner sammantaget utgör. Jag är inte i stånd att vare sig bekräfta eller dementera detta påstående då Modiano är en ny bekantskap för mig. Det går inte att förneka att Nobelpriset fyller en viktig funktion för många litteraturintresserade. Visst finns det andra litterära priser som kan få en att få upp ögonen för en författare eller att komma till skott att läsa någon som redan finns på ”att-läsa-listan”, vare sig denna är en faktisk lista eller mer eller mindre strukturerade tankar. Men Nobelpriset är litteraturens svar på motorsportens Formel 1, sprintfinalen över 100 m i sommar-OS eller VM-finalen i fotboll. Ska man se en fotbollsmatch under ett VM-år är valet för många givet. Dock inte för undertecknad – det är dock en annan historia – men om om jag var begränsad till att endast få stifta bekantskap med en ny författare under ett år så skulle årets Nobelpristagare ligga bra till. Bättre kvalitetskontroll finns troligen inte.

Nätternas gräs har nyligen gått som radioföljetong i P1 och avsnitten finns att ladda ner. Att som jag, under mörka decemberpromenader, lyssna på Staffan Göthes behagliga whiskeyröst när han läser denna melankoliska berättelse måste vara svårslaget. Jag kommer att sakna det promenadsällskapet. Jag funderade aldrig över att, som jag brukar göra med dessa radioföljetonger, radera filerna när jag lyssnat igenom dem. Jag tror mig veta att jag kommer att återvända till Nätternas gräs. Och jag tror att jag då kommer att göra nya upptäckter och finna nya dimensioner i berättelsen.

Berättelsen var det ja. Den utspelar sig, som jag har förstått att i princip alla av Modianos romaner gör, i Paris på 60-talet. Eller rättare sagt huvudkaraktären, Jean, minns den tiden och det är dessa minnen som utgör historien. Flickvännen Dannie berättar inte mycket om sig själv och döljer något hon varit inblandad i en tid före deras första möte. Jean vill få grepp om vad som egentligen hände då för över 40 år sedan. Reder då Jean ut det hela då? I viss, för att inte säga hög, utsträckning. Men Nätternas gräs ska ju ses som ett kapitel i ett större verk. För min del blev det ett mycket lovande första kapitel av romanen Modiano. (Betyg: 4/5)

Varken Adlibris eller Bokus har Nätternas gräs tillgänglig i tryck på svenska, dock som ljudbok. Och så finns den för tillfället som sagt uppläst och gratis tillgänglig hos Sveriges Radio.

Kvantitativt och kvalitativt läsande

Lyssnade för ett par dagar sedan på ett tre år gammalt avsnitt av utmärkta Filosofiska rummet om nyttan med litteratur. Intellektuella, litterärt övertygade, diskuterar kring nyttan med att läsa. Det kan naturligtvis inte koka ner till något annat än att det är en stor nytta med att läsa. Förutsägbart men likväl intressant. Det är dessutom alltid bra att behöva motivera också självklarheter för sig själv. En sak som sades fastnade extra hos mig, ett citat från en person med den intressanta kombinationen hjärnforskare och filosof. I slutet av programmet sa han att vi/man/vissa (främst inom den läsande medelklassen?) borde läsa ett mindre antal böcker men läsa det man läser mer ordentligt. Han har en poäng. Vissa/Många läser snabbt och utan att reflektera för att kunna ”bocka av” ytterligare en bok och därmed ses som liiite mer allmänbildad än utan också den boken till samlingen av böcker man tagit del av. Nyckeln är, som så ofta i livet, prestigelöshet. Läsande är en tävling lika lite som livet självt (givet en viss nivå av välfärd).

Kulturmannen lever!

Det här blev inte som jag hade tänkt mig. Ambitionen var att främst skriva recensioner. Men det tar tid och kraft att skriva en bra recension (jag tycker faktiskt att mina recensioner varit ganska bra!). Jag har läst en hel del sen senast jag skrev men motivationen har inte funnits där för att skriva fullständiga recensioner. Och då har det blivit – ingenting! Nu lanserar vi något nytt, precis som Roy Andersson gör i dagarna – han som påstår sig vara den riktiga Hugo Rask, den bäst illustrerade Kulturmannen i litteraturen.